HurricaneIda

Jag vet inte ens vad eller vem jag är längre, allt känns så värdelöst och hela denna dag har jag spenderat med att ha panik och gråta på alla möjliga vis.....jag orkar seriöst inte mer snart. att behöva plågas varje dag är precis inget kul....och jag känner att den fasad som jag håller uppe   med den glada personen håller på att krackelera, det fick jag bekräftat idag....jag känner igen glädje längre ( i alla fall ingen äkta) .....allt är bara som att gå i en grå tunnel utan någon enstaka liten ljuspunkt ...och ingen som står där i slutet av tunneln med öppen famn iheller....jag trodde att jag slapp ut från helvetet för länge sen, men jag hade uppbarligen fel för jag är dömd att leva i ett helvete antar jag och 13 års mobbing styrker bara det......vänner är något jag har få av, och det et jag, majoriteten av dem som jag trodde var mina vänner förr har gått bakom ryggen på en och snackat skit så de snackar jag inte med längre, antagligen för att i alla fall fly en viss del av helvetet...

Jag trodde även att jag mådde bätre men även det var fel uppenbarligen, det var antagligen bara en lögn till mig själv som tillochmed jag själv trodde på....



eller vänta jag vet ingenting längre, som sagt jag vet inte ens vem jag är eller var jag står men marken rasar under mina fötter.