HurricaneIda

I sommarvärmen..eller som jag skulle se det för tillfället kylan, för kyla är det enda jag känner...när man ser sig omkring och bara ser en himla massa par vart man än tittar eller läser.

Känns som jorden snurrar och man står/sitter där själv i mitten utan någon medan alla andra runt om en är glada och lyckliga med en partner...men den glädjen tycks inte jag vara värd...för mig är det ingen som vill ha. Folk ska bara klaga på minimala saker medan de i verkligenheten har ett jävligt bra liv med partner, föräldrar som älskar dem, syskon, vänner med mera... jag har inget av de sakerna egentligen ingen partner, och mina föräldrar...ja de behööver vi inte gå in närmare på, vänner ...nej det har jag inte iheller för de är upptagna, upptagna med vad? frågar ni då förstås, med deras pojkvän/flickvän/man/sambo osv..och inga syskon fick jag iheller...

Vad är egentligen då värt att leva för? typ nada...ingenting....folk ska klaga på mig att jag inte gör si och så, men jag orkar helt enkelt inte, jag är 99,9% nedbruten...

Jag vet inte ens vad jag gör om 2 månader eller ens om 1 månad eller 1 vecka...jag kan inte säga till någon "jag ska träffa A och B" eller liknande..för jag har ingen att träffa och skratta med..fast å andra sidan är det kanske bra att jag inte träffar någon "vän" för antagligen skulle de få mig att bryta ihop totalt för att chansen är 99,9% att den personen skulle ha en partner...

Jag förstår inte hur livet ska funka, vissa får banne mig flyga fram på bananskal med all glädje som finns och folk omkring sig...medan andra ska klättra på ett berg som aldrig tar slut där ingen finns vid sidan om, det händer att man trillar ner då och då men man fortsätter klättra för att det kanske finns något och berget kanske tar slut...men det gör det inte, berget fortsätter växa och terängen är den samma hela tiden, inte plan och snäll utan vass och elak...

Varför jag ens fortfarande ligger här i min säng och skriver är nästan mirakulöst med tanke på vad som hänt: modding från dag 1 i skolan till sista dagen i gymnasiet, levt som ensamvarg, genomgått 5 (?) operationer, gråtit i princip varenda dag så länge så jag inte ens kommer ihåg när jag var glad en hel dag sist, ett helvetes as till ex, hotad, vänner som gått bakom ryggen , trakasserad och så vidare...ja listan kan göras lång och jag kan i princip garantera att minst 70% av jordens befolkning inte ens hade fortsatt levt så här länge...

Jag önskar ofta att jag hade fått skriva THE END på min historia...


Min kära kreativitet som alltid varit min medicin och botemedel har tillochmed lagt av ...vet inte senast jag fick en snilleblixt...


Allt jag vill är att ha  någon som bryr sig, kan krama om en och säga något i stil med "Ida du är bra " eller " du är det bästa som hänt mig" eller va fan som helst som får en att om ens bara för några få sekunder få sväva på de berömda rosa molnen istället för att tryckas ner av de grå stenarna


~



~

~

En Bild som sammanfattar hur jag känner mig:

Bye...

~ 


Jag är trött
Trött på att varje dag bli påmind om att ingen vill ha mig
Mig är det ingen som vill ha
Ha att kramas med när det är regnigt och kallt en dag
Dag som natt finns det ingen där för mig
Mig är det ju ingen som vill ha
Ha som alla andra har men inte jag
Jag är den ensamma
Ensamma personer är det ingen som ser
Ser gör endast de som vill retas
Retas med en trött person som inte har någon
Någon som hade kunnat stoppa och startat något nytt
Nytt för den person som är trött, att känna sitt hjärta slå
Slå för något nytt och slå bort all trötthet
Tröttheten skulle inte finnas där mer
Mer och mer önskar den trötta detta
Detta kommer dock aldrig ske...



// © Ida


~

Då var utmaningen avklarad och det känns skönt på något konstigt vis ..


Men i alla fall, hade tänkt skriva ett helt vanligt inlägg om julen och så.

Jag åkte hem den 22e december, färden började 11.10, och jag skulle egentligen vara hemma vid 10 tiden, men det blev inte förrens runt 1 tiden PÅ NATTEN istället. (förseningarna denna dagen hade dock inget alls med snön att göra)

Julafton blev långt ifrån som den skulle pga snöstormen , familjen( jag mamma och pappa) satt själva på julaftonskvällen. Några av de saker jag fick var pengar, kastruller, strumpor och så vidare.

Nyårsafton var ingen höjdare iheller, ungefär som förra året eftersom jag fick en rejäl Deja vu, mer behöver jag inte säga här.

Mellandagarna bar det ut på rea, nya hörlurar inhandades eftersom där var "glapp" i de andra. Blev ett par ljusrosa Skullcandy denna gång.

Sen har det inte hänt så mycket utan tiden har bara rusat förbi och på söndag sätter jag mig på en buss igen uppåt i landet...




-En video som jag gjorde för ett bra tag sen-

Fy vad jag blir less på mitt liv ofta nu förtiden, kan säkert bero på att man inte har någon som uppskattar en som man behöver då och då....och sen har folk mage att beklaga sig över bagateller som att de vill ha barn men de får inte ut vissa pengar och så vidare, de har uppenbarligen missat att andra inte är så lyckligt lottade som dem som då har pojkvän/man och lägenhet och så vidare.

 
JAG VILL OCKSÅ KÄNNA MIG ÄLSKAD OCH FÅ BARN MEN INGEN ÄLSKAR MIG INGEN VILL VETA AV MIG, NI SOM DÅ HAR NÅGON SOM NI ÄLSKAR SOM ÄLSKAR ER TILLBAKA VARFÖR INTE UPPSKATTA DET NI HAR OCH INTE GAPA EFTER MER NÄR VISSA HAR INGET!?!?!?!?!?!?!?!

som sagt jag har ingen som kramar om mig eller liknande jag är ett tragiskt freak som aldrig ens borde ha varit född......mig vill ingen älska utan jag ska bara gå runt runt själv i ett tomt svart rum utan något rum, det är inte ett dugg jävla rättvist och jag börjar tröttna ...vänner som säger att de förstår, men sanningen är att de inte alls förstår för de har någon som älskar dem.....

ENSAMHETEN DÖDAR MIG LÅNGSAMT INNIFRÅN......








---------------------Jag vill bara dö-------------------