Tid att skriva av sig...(för det är allt jag kan göra)...ni kan ju läsa om ni ens bryr er...
I sommarvärmen..eller som jag skulle se det för tillfället kylan, för kyla är det enda jag känner...när man ser sig omkring och bara ser en himla massa par vart man än tittar eller läser.
Känns som jorden snurrar och man står/sitter där själv i mitten utan någon medan alla andra runt om en är glada och lyckliga med en partner...men den glädjen tycks inte jag vara värd...för mig är det ingen som vill ha. Folk ska bara klaga på minimala saker medan de i verkligenheten har ett jävligt bra liv med partner, föräldrar som älskar dem, syskon, vänner med mera... jag har inget av de sakerna egentligen ingen partner, och mina föräldrar...ja de behööver vi inte gå in närmare på, vänner ...nej det har jag inte iheller för de är upptagna, upptagna med vad? frågar ni då förstås, med deras pojkvän/flickvän/man/sambo osv..och inga syskon fick jag iheller...
Vad är egentligen då värt att leva för? typ nada...ingenting....folk ska klaga på mig att jag inte gör si och så, men jag orkar helt enkelt inte, jag är 99,9% nedbruten...
Jag vet inte ens vad jag gör om 2 månader eller ens om 1 månad eller 1 vecka...jag kan inte säga till någon "jag ska träffa A och B" eller liknande..för jag har ingen att träffa och skratta med..fast å andra sidan är det kanske bra att jag inte träffar någon "vän" för antagligen skulle de få mig att bryta ihop totalt för att chansen är 99,9% att den personen skulle ha en partner...
Jag förstår inte hur livet ska funka, vissa får banne mig flyga fram på bananskal med all glädje som finns och folk omkring sig...medan andra ska klättra på ett berg som aldrig tar slut där ingen finns vid sidan om, det händer att man trillar ner då och då men man fortsätter klättra för att det kanske finns något och berget kanske tar slut...men det gör det inte, berget fortsätter växa och terängen är den samma hela tiden, inte plan och snäll utan vass och elak...
Varför jag ens fortfarande ligger här i min säng och skriver är nästan mirakulöst med tanke på vad som hänt: modding från dag 1 i skolan till sista dagen i gymnasiet, levt som ensamvarg, genomgått 5 (?) operationer, gråtit i princip varenda dag så länge så jag inte ens kommer ihåg när jag var glad en hel dag sist, ett helvetes as till ex, hotad, vänner som gått bakom ryggen , trakasserad och så vidare...ja listan kan göras lång och jag kan i princip garantera att minst 70% av jordens befolkning inte ens hade fortsatt levt så här länge...
Jag önskar ofta att jag hade fått skriva THE END på min historia...
Min kära kreativitet som alltid varit min medicin och botemedel har tillochmed lagt av ...vet inte senast jag fick en snilleblixt...
Allt jag vill är att ha någon som bryr sig, kan krama om en och säga något i stil med "Ida du är bra " eller " du är det bästa som hänt mig" eller va fan som helst som får en att om ens bara för några få sekunder få sväva på de berömda rosa molnen istället för att tryckas ner av de grå stenarna
~
~
~
En Bild som sammanfattar hur jag känner mig:
Bye...
